Energi, klimat och retorik

Det produceras ständigt nya texter som handlar om såväl förnybar energi, klimat som undergång och katastrof. Retoriken i dessa texter är ofta bitsk och texterna ingår i den ofta ganska hetsiga debatt som meningsmotståndare med allt hårdare medel kämpar om att vinna. Debatten förs kanske främst internationellt och i internationella medier – det är ju ändå en fråga som hela världen måste komma överens om – men även en mängd texter på svenska skrivs och publiceras. Inte sällan är språket rått och fördömande, och skribenten uppvisar vanligtvis inga tecken på förståelse eller sympati för sin motståndares åsikt. Det nya sättet att argumentera: att måla upp sin egen världsbild, skapa sin egen sanning och vifta bort motståndarens argument och fakta som lögner och påhitt har spridit sig även till diskussionen om miljön, energi och planetens framtid. Men om vi inte klarar av att föra en saklig debatt om de klimatförändringar som forskare gång på gång har dokumenterat och bevisat, hur ska vi då klara av att organisera en hel värld och skapa en förändring? Om vi inte ens kan ta till oss den information som vi möter i såväl uppsatser och forskningsartiklar som debattinlägg och böcker, hur ska vi kunna utvecklas? Även om fakta ibland kan vara obekväm, så kan man inte avfärda den som ”fake news”.

Vem har rätt?

Tja, vi vet en hel del om de klimatförändringar som just nu drabbar planeten; vi vet att antalet djur på planeten, såväl på land som i haven, minskar i ett dramatiskt tempo. Vi vet att isarna smälter och att havsytan stiger. Vi vet att föroreningar dödar miljontals människor i storstäder runt om i världen varje år. Vi vet också att temperaturen har höjts och att vädret har blivit mer extremt; stormar och torka hotar såväl odlingar som hus och hem. Korallrev dör och delfiner drunknar i plast. Hajar lemlästas och kastas tillbaka för att långsamt dö i havens djup. Hundar blir torterade och uppätna. Kor blir våldtagna och mördade för att serveras åt västerländska smaklökar. Grisar gasas och kycklingar mals ner. Vi vet att vårt beteende har konsekvenser.

Vem har rätt?

Men vi vet inte exakt vilka de konsekvenserna är. Vi vet inte vad som kommer att ske i framtiden eller hur jorden kommer att reagera. Visst, de flesta forskare är överens om att livet på jorden kommer att se annorlunda ut, men ingen kan egentligen veta hur det kommer att bli. De som inte tar klimatförändringarna på allvar framhåller ofta det här – att varningarna om en framtida miljökatastrof antagligen är överdrivna. Och även om de inte är det, är det värt att bry sig? Är det så illa om havsytan stiger några centimeter? Och måste vi verkligen bry oss om isbjörnarna? Jo, jag tycker det, men kanske är här diskussionen måste börja. Det är mänskligt att helt enkelt inte orka bry sig om allting. De flesta har för fullt upp med sitt eget liv och har därför inte energi över att ödsla empati för andra djur eller på regnskogarna eller på korallreven. Det tar mycket energi att vara känslomässigt involverad i frustrerande frågor, och därför kan det vara en smidigare psykologisk genväg att bara låtsas som ingenting och förneka problemets allvar eller rent av existens. Men det är också mänskligt att bry sig och att vilja hjälpa andra. Jag tycker att vi ska försöka få människor att lägga om sin livsstil eftersom jag vill att planeten ska fortsätta se ut som den gör i dag – och för att jag blir ledsen av rapporter om lidande, katastrofer och om en natur som mår dåligt.

För en saklig debatt måste vi kunna ta till oss av de fakta som ligger på bordet, och inte bara ”lösa” problemet genom att vifta bort det. Vårt sätt att leva påverkar planeten. Punkt. Men vi måste också respektera varandra som människor och förstå vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom det hätska debattklimatet. I framtiden hoppas jag att både sidor i debatten om miljön och klimatet kan skriva texter som lyfter fram hur vi kan utvecklas och bli bättre, utan att skuldbelägga.